Aktiviteter

Aktiviter med/i föreningen

Vid Eksjö Museum Kl. 10:00 var 14 vetgiriga personer samlade. Jag, Karl-Erik Samuelsson

hade fått uppdraget att leda gruppen till några platser som  visar hur åarna har format stor del av nuvarande Eksjö stad. Första delen förbi Forngården och ned till Norra Storgatan, förbi

den nedbrända Forsellska gården, sedan upp till Gymnasieområdet. Här vid ekbacken nära biblioteket, som anas det varit en urgammal kultplats och stadsnamnet Eksjö har tolkats och fått sitt namn av platsens ekbestånd. Därefter ner mot ån som rinner förbi gamla vattentornet, som vi med viss möda klättrar upp till. Här står en runsten, som jag tvättar och håller ren, dvs. "fadder".


Här kommer några bilder från stadsvandringen i Eksjö vid medlemsträffen lördagen den 20 oktober 2018.

Höglandets Fornminnesförening


Därefter ner mot Kommunhuset och upp till kyrkan där även här står en runsten- Denna plats blev avlutningen på ned-upp-ned-uppvandring. Det var nu tid att vandra till Träffpunkten Elfings

och inta en lunch, vegetarisk paj, grönsaker, god sås och kaffe. Detta satt bra efter gångturen!

En karta över den äldsta nyetableringen i Eksjö med färdvägar och vattendrag redogjorde jag i korthet hur den äldsta delen av Eksjö ligger väster om nuvarande å och delar av kvarn..

Efter branden 1568 uppfördes stadsbyn på andra sidan ån, dvs. nuvarande bebyggelse.

Jag tackade de närvarande och särskilt till Linnéa Kallerskog för ett trevligt tankeutbyte.

 

Karl-Erik Samuelsson.

Böcker


Studiecirklar

I samband med tre av våra studiecirklar har vi producerat tre böcker om sevärda fornminnen. Den första handlar om Aneby och Flisby, den andra om Tranås och den senaste om Nässjö. Om du skulle vara intresserad av någon bok kan du kontakta någon i styrelsen!

Föreningen har påbörjat arbetet med fjärde bok, skulle vara intresserad deltaga i arbetet kan du kontakta någon i styrelsen!

 Tillsammans med olika studieförbund genomför vi studiecirklar. 

 Några exempel är:

 

    "Lär känna din forntid" där vi går igenom vad en fornlämning är och vad som finns bevarat och vad man känner till om stenålder, bronsålder och järnålder exempelvis.

 

    "Fördjupning i Vikingatiden" där vi går igenom hur livet på vikingatiden var, varför man reste ut etc.

 

Studieresor

Vi erbjuder studieresor och kortare utflykter för våra medlemmar. Resorna går till intressanta områden och genomförs till självkostnadspris.

 

Inventering

Vård av fornminnen

I samarbete med markägaren utför vi röjning vid fornminnen som är i behov av detta. Några medlemmar har tillsyn över något fornminne, t.ex. en runsten eller väghållningssten som tvättas och hålls fri från mossa och från sly runtomkring.

 

 

Studiebesök hos oss

Vi har genomfört inventeringar av fornminnen och smånamn i samarbete med Jönköpings Läns Museum, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Riksantikvarieämbetet inom projektet Skog & Historia. Just nu har vi föreslagit en fortsättning på detta i annan form.

 

 

Andra föreningar och företag kan självklart komma till oss på studiebesök. Vi ordnar små utflykter till intressanta fornminnen i vår region.

Så blev Småland endel av Sverige

Själva beteckningen "Småland" tycks ha formats under medeltiden av en eller flera personer från exempelvis Östergötland/Skåne som ville ha en lätt memorerbar benämning på ett område mellan Norra Skåne och slätten i Östergötland. Utan tvivel kan man kalla "Länder" i regionen för riken, men då skall man inte föreställa sig småkungadömen med kungar, drottningar med mer. Sådant har vi inga historiska eller arkeologiska belägg för. Däremot vet vi att det förekom gemensamma bygder ting och sedvanor, exempelvis specifika begravningstyper under förhistorisk tid, vilket tyder på att invånarna i ett enskilt småland har känt identitet och sammanhållning med granar i bygden. Småländerna förefaller ha varit en sorts bonderepublik eller hövdingardömen.         

Småland" - i egenskap av rättsligt, kyrkligt eller administrativt enhet som särskiljer landskapet från andra landskap, detta tyck aldrig ha existerat. När landskapet integrerades i det som blev Sverige hamnade därför småländerna i olika Stift och lagsagor. Småländerna som Njudung, Värende samt Finnveden att räknas till Tiohärads lagsaga, medan resten hamnade under Östergötalagen.


Den småländska identetern är en skapelse från 1800- och 1900-talet. Frågan om "länder" heter är lätt att besvara. Småland är det enskilda svenska landskap som allra bäst har bevarat resterna av sin gamla bygdemakt i det nuvarande kulturlandskapet. Det är inte lika lätt att avgöra när småländerna blev delar av Sverige, men det finns goda hållpunkter.

          

Det minsta smålandet, som relativt tidigt integrerades i det svenska riket, ca 1100-talet slut, hette Vista och låg vid sydöstra Vättern, kring dagens Gränna. Visingsö i Vista var ett av den svenska monarkins viktigaste fästen under äldre medeltid. Söder om Vista låg Tveta, en nyodlingsbygd " betyder ungefär "uthuggning eller röjning i skog". Området genomfors ofta av svenska kungar på 1100- och 1200-talen och blev under andra hälften av sistnämnda sekel föremål för kungligt stadsgrundande (Jönköping).

   Söder om Tveta utbredde sig ett betydligt större småland, Finnveden, som i sin tur var uppdelat i Västbo, Östbo och Sunnerbo, centrerade kring sjön Bolmen. Området nämns redan av Jordanes på 500-talet. Vi vet att Bolmsö i förhistorisk tid utgjorde Finnvedens centrum men att denna funktion under äldre medeltid hade glidit över till lokala häradsting och bygdecentra som i Östbo (Värnamo), Reftele (i Västbo) och Hamneda (i Sunnerbo).



Öster om Finnveden låg i norr Njudung (vid Emåns övre lopp) och i söder Värend, det största och folkrikaste smålandet, som idag motsvaras av östra och mellersta Kronobergs län. Invånarna kallades virdar. Värend var tillräckligt starkt för att på 1100-talet få ett eget biskopsdöme (Växjö) genom utbrytning ur Linköpings stift, vilket knappast skulle ha skett om den svenska kungamakten, med dess starka förankring i Östergötlands kulturbygder, kunde ha förhindrat det. Vi måste alltså räkna med att åtminstone Värend i allt väsentligt förblev autonomt länge, troligen en bra bit in på 1200-talet. Förmodligen var även Finnveden och Njudung självstyrande vid denna tid. Ländernas representanter deltog inte i kungaval och eriksgata vid tiden för Äldre Västgötalagens nedskrivande, men uppenbarligen vid tiden för Upplandslagen ca 1296. När Nydala kloster i Njudung råkade i bråk med lokala storbönder på 1230-talet måste man tillkalla neutral medling, dvs. från Sverige; händelsen räknas som den blivande Birger jarls första dokumenterade uppdrag.

Smålands inofficiell flagga

Vaxbyst av Birger jarl på Medeltidsmuseet i Stockholm

   Värends centrum var alltså Växjö, men i övrigt fanns det gott om härader och lokala bygdecentra. Njudung hade två sådana, Vetlanda och Ekesjö i Vallsjö socken. Öster om Njudung låg smålandet Aspeland (åsboarnas land) med tingsplats i Målilla. Ett annat inlandsområde var Vedbo, som namnet (ved" = skog) antyder mycket skogrikt. Förmodligen var Eksjö huvudort för Vedbo även innan platsen fick stadsrättigheter under senmedeltiden.

   I östra Småland var småländerna många och små. Under 1100-talets första hälft var regionen omstridd och föremål för plundring från danska och norska makthavare, utan att de svenska kungarna i Östergötland tycks ha reagerat – antagligen eftersom området låg utanför deras maktområde. Åtminstone kustbandet drogs dock in i det rikssvenska väldet under decennierna kring 1200.


   I nordöst låg Tjust kring fjärdarna Gudingen och Gamlebyviken, med Västervik (nuvarande Gamleby) som främsta ort. Söder om Tjust låg Sevede, med ett viktigt centrum vid Stångåns övre lopp, där Vimmerby tidigt blev stad, låt vara en liten sådan. Därnäst kom Handbörd, kring Högsby, vid mellersta och nedre Emån. Under senmedeltiden delades Handbörd i två härader, Handbörd i inlandet och Stranda vid kusten. Längst i söder låg Möre, med Dörby som tingsplats men med Kalmar som den så småningom helt dominerande orten.


   Väl att märka räknades Ydre och Kinda, idag i Östergötland, på medeltiden till småländerna. Mo härad (idag ligger i Småland, räknades ända till 1600-talet som en del av Västergötland).

    Hela detta område integrerades successivt i det svenska riket mellan 1000-tal eller tidigt 1100-tal (Vista) och mitten eller andra hälften av 1200-talet (Värend). Inga källor talar om att svenska kungar skulle ha erövrat småländerna med våld. Däremot vet vi att småländska stormän under 1200-talets andra hälft aktivt sökte sig in mot de svenska kungarnas kärnländer för att delta i maktutövningen; hit hörde anfäderna till sedermera kända frälsesläkter, som Bielke och Oxenstierna. Vi vet också att delar av Småland utsattes för plundringståg och krigisk aggression från andra riken. Den danske kungen Sven Grate härjade i Finnveden och Värend på 1150-talet och sjörövare från Baltikum slog till mot östra Småland under decennierna kring 1200. Detta gjorde det nödvändigt för småländernas invånare att uppföra befästningar (rekonstruerade fornborgar, försvarskyrkor, pålspärrar, tornbyggnader, m.m.) och liera sig med svenska kungar.


     Integreringen i Sverige var relativt fredlig i sig, men att den ägde rum i en tid av stor politisk oro då enskilda bygder omöjligen kunde bibehålla sin gamla autonomi. Man skulle kunna säga att småländerna valde Sverige i ett läge där de var så illa tvungna att uppgå i ett överhöghetsvälde, varefter ambitiösa smålänningar snart kom att ingå i rikets styrande skikt.

.

Copyright 2019 © All Rights Reserved.