Hem

Inskriften


[:] a[sur] * karþi : kubl : þesi : eftiR : uit : faþur : sin * [h]an uaR : mana : mestr : uniþikR [:] uaR : i[n]tr : mataR : uk umun hats : kuþr * þi(k)[n] kus tru : kuþa : hafþi :

Översättning till nusvenska:


Assur gjorde denna vård efter Önd sin fader. Han var minst bland män en gnidare (niding), ej snål på mat eller snar till hämnd. Den gode tägnen hade en god gudstro.

Inskriften


: hakR : kulkR : aukR * kuþkurR : riþ : itRn : þan : isunR : auti : Rtin f




Till de tolkningsförslag som framlagts har hört att den skulle vara rest efter en fader av hans två söner. 


Det har också föreslagits att den saknar budskap och är rest i syfte att markera en gräns.


Texten saknar modern tolkning uppger Riksantikvarieämbetet.

Bronsåldern



Vår förening täcker det Småländska Höglandet. Självklart välkomnar vi dig som just nu bor utanför Småländska Höglandet också! Vi har även utbyte med andra motsvarande föreningar. Om du har en förening i samma anda som vår, kontakta oss gärna!


Välkommen till Forntiden

Styrelseprotokoll finns under fliken Dokument

Höglandets Fornminnesförening


Vår idé

Höglandets Fornminnesförening är en ideell intresseförening för främjande av fornminnesvård på småländska höglandet med ändamål att bedriva verksamhet som främjar kunskapen om och förståelsen för fornminnen och att bidraga till vården av dessa i samverkan med övriga föreningar inom närliggande intresseområden.




Rekonstruerad Neolitiskt hus, Ekhagens forntidsby foto:Joakim Svahn


Bli medlem

Vi verkar på Småländska Höglandet, närmare bestämt i området sydöst om Vättern. Det vill säga i kommunerna Tranås, Aneby, Eksjö, Vetlanda, Sävsjö, Nässjö och Jönköping. Vi arrangerar små och lite större utflykter, se under Program och medlemsmöten har vi såklart också.

Några medlemmar har tillsyn över något fornminne, t.ex. en runsten eller väghållningssten som tvättas och hålls fri från mossa och från sly runtomkring.


Om det låter intressant så BLI MEDLEM!

Vill du bli medlem kan du betala in medlemsavgiften på föreningens bankgiro 5643-0382. Kom ihåg att ange namn, adress, telefonnummer, ev. e-postadress och födelsedata (6 siffror). Observera att om du inte får plats (exempelvis om du betalar via internetbank) så skriv ditt namn och skicka sedan information enligt ovan via mail (info@)fornminne-hogland.se).


Medlemsavgift för 2018 är 200:-, familjemedlem (dvs. extra medlem i familjen) eller juniormedlem (13-25) 100:-. Familjemedlem upp till och med 12 år får bli medlem gratis.


Välkommen till oss!

Kontakter

Funktion

Namn

Telefon

Ordförande

Hans Forssander

0380-415 74

Sekreterare 

Joakim Svahn

070-327 43 18

Kassör

Lennart Spång

0381-720 46

V Ordf

Lennart Spång

0381-720 46

Ledamot

Kerstin Karlsson


Ledamot

Karl-Erik Samuelsson


Ledamot

Matias Lange


Ledamot

Claes Wiigren


Rekonstuera järnålderssmedja, Ekehaga forntidsby. foto: Joakim Svahn 


Postadress

   

Höglandets Fornminnesförening

    Co Joakim Svahn

    Oxhagsgatan 72

    561 50  Huskvarna

E-post

    Information om föreningen: info@fornminne-hogland.se

Treperiodsystemet



Treperiodssystemet är en klassificering av Gamla världens förhistoriska samhällen som indelats i tre tidsperioder. Dessa har namngivits efter de karakteristiska teknologier för att tillverka verktyg som dominerade:


stenåldern

bronsåldern

järnåldern


I andra delar av världen inklusive större delen av Afrika söder om Sahara har utvecklingen tagit andra vägar och andra klassificeringssystem används. Begreppet infördes av dansken Thomsen på 1820-talet för att klassificera fynd av artefakter, som numera förvaras i Danmarks nationalmuseum för historia.

Kopparålder


Kopparåldern (även kallad kalkolitisk tid, kalkolitikum, eneolitisk tid, eneolitikum och kopparstenåldern) är en tidsperiod mellan neolitisk tid (yngre stenåldern) och bronsåldern. Definitionen är att koppar användes, men inte brons. Omfattar olika tider i olika geografiska områden. I huvudsak mellan 2 700–1 700 f.Kr., i Skandinavien 2 300–1 800 f.Kr. Men koppar har bearbetats så tidigt som 8 700 f.Kr. Det klassiska treperiodsystemet används ännu i skolundervisning, men börjar förlora terräng inom forskarvärlden.


I Norden använder man det främst som en benämning på den period som oftast kallas senneolitikum.


I metallurgiskt hänseende är koppar inte hårt som brons, som är en legering av koppar och tenn. Brons är även mer avancerat att producera och bearbeta. Det gör det osannolikt att någon skulle gått direkt från sten till brons, utan att ha hittat guld eller koppar först. För att ytterligare komplicera sakerna uppstod bronsåldern och järnåldern samtidigt i stora delar av världen.


Till kopparåldern brukar bl. a. följande viktigare kulturkomplex räknas:


Egypten, gamla och mellersta riket t. o. m. hyksostiden,


Mesopotamien, sumerisk tid, akkadisk tid, ny sumerisk tid och gammalbabylonisk tid,


Indien, Indus eller Harappakulturen med förstadier,

Kina, Shangdynastin,


Grekland, tidig och mellanminoisk kultur,


Mellaneuropa, snörkeramiska kulturer,


Västeuropa, Almeriakulturen, klockbägarkultur och megalitgravskultur,


Nordeuropa, yngre trattbägarkultur och stridsyxekultur.



I Skandinavien är kopparfynden få, vilket gör att man numera inte talar om en nordisk kopparålder.

Christian Jürgensen Thomsen, född 29 december 1788 i Köpenhamn, död 21 maj 1865 i Köpenhamn, var en dansk arkeolog och museiman.


Thomsen formulerade uppdelningen av forntidens kulturer i ett treperiodssystem med stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Denna uppdelning blev grundläggande för arkeologisk forskning i hela Europa.

Gustaf Oscar Augustin Montelius, född 9 september 1843 i Stockholm, död 4 november 1921 i Stockholm, var en svensk arkeolog och riksantikvarie. Han var ledamot av Svenska Akademien 1917–1921 på stol nummer 18.

Vaxbyst av Birger jarl på Medeltidsmuseet i Stockholm

Så blev Småland endel av Sverige

Själva beteckningen "Småland" tycks ha formats under medeltiden av en eller flera personer från exempelvis Östergötland/Skåne som ville ha en lätt memorerbar benämning på ett område mellan Norra Skåne och slätten i Östergötland. Utan tvivel kan man kalla "Länder" i regionen för riken, men då skall man inte föreställa sig småkungadömen med kungar, drottningar med mer. Sådant har vi inga historiska eller arkeologiska belägg för. Däremot vet vi att det förekom gemensamma bygder ting och sedvanor, exempelvis specifika begravningstyper under förhistorisk tid, vilket tyder på att invånarna i ett enskilt småland har känt identitet och sammanhållning med granar i bygden. Småländerna förefaller ha varit en sorts bonderepublik eller hövdingardömen.         

Småland" - i egenskap av rättsligt, kyrkligt eller administrativt enhet som särskiljer landskapet från andra landskap, detta tyck aldrig ha existerat. När landskapet integrerades i det som blev Sverige hamnade därför småländerna i olika Stift och lagsagor. Småländerna som Njudung, Värende samt Finnveden att räknas till Tiohärads lagsaga, medan resten hamnade under Östergötalagen.


Den småländska identetern är en skapelse från 1800- och 1900-talet. Frågan om "länder" heter är lätt att besvara. Småland är det enskilda svenska landskap som allra bäst har bevarat resterna av sin gamla bygdemakt i det nuvarande kulturlandskapet. Det är inte lika lätt att avgöra när småländerna blev delar av Sverige, men det finns goda hållpunkter.

          

Det minsta smålandet, som relativt tidigt integrerades i det svenska riket, ca 1100-talet slut, hette Vista och låg vid sydöstra Vättern, kring dagens Gränna. Visingsö i Vista var ett av den svenska monarkins viktigaste fästen under äldre medeltid. Söder om Vista låg Tveta, en nyodlingsbygd " betyder ungefär "uthuggning eller röjning i skog". Området genomfors ofta av svenska kungar på 1100- och 1200-talen och blev under andra hälften av sistnämnda sekel föremål för kungligt stadsgrundande (Jönköping).

   Söder om Tveta utbredde sig ett betydligt större småland, Finnveden, som i sin tur var uppdelat i Västbo, Östbo och Sunnerbo, centrerade kring sjön Bolmen. Området nämns redan av Jordanes på 500-talet. Vi vet att Bolmsö i förhistorisk tid utgjorde Finnvedens centrum men att denna funktion under äldre medeltid hade glidit över till lokala häradsting och bygdecentra som i Östbo (Värnamo), Reftele (i Västbo) och Hamneda (i Sunnerbo).



Öster om Finnveden låg i norr Njudung (vid Emåns övre lopp) och i söder Värend, det största och folkrikaste smålandet, som idag motsvaras av östra och mellersta Kronobergs län. Invånarna kallades virdar. Värend var tillräckligt starkt för att på 1100-talet få ett eget biskopsdöme (Växjö) genom utbrytning ur Linköpings stift, vilket knappast skulle ha skett om den svenska kungamakten, med dess starka förankring i Östergötlands kulturbygder, kunde ha förhindrat det. Vi måste alltså räkna med att åtminstone Värend i allt väsentligt förblev autonomt länge, troligen en bra bit in på 1200-talet. Förmodligen var även Finnveden och Njudung självstyrande vid denna tid. Ländernas representanter deltog inte i kungaval och eriksgata vid tiden för Äldre Västgötalagens nedskrivande, men uppenbarligen vid tiden för Upplandslagen ca 1296. När Nydala kloster i Njudung råkade i bråk med lokala storbönder på 1230-talet måste man tillkalla neutral medling, dvs. från Sverige; händelsen räknas som den blivande Birger jarls första dokumenterade uppdrag.

Montelius vetenskapliga arbeten omfattar över 400 arbeten. År 1869 utgav Montelius ut "Från Järnåldern"delvis på engelska, därefter Sveriges forntid. Under många år var Montelius foskning ägnad åt Bronsåldern, han skriv ett antal uppsatser på ett flertal spåk i ämnet. År 1895 utkom första delen: La Civilisation primitive en Italie depuis líntrodution des métaur, av han stora och ytterst bestydande arbete  La Civilisation primitive en Europe depuis líntrodution des métaur  

Smålands inofficiell flagga

   Värends centrum var alltså Växjö, men i övrigt fanns det gott om härader och lokala bygdecentra. Njudung hade två sådana, Vetlanda och Ekesjö i Vallsjö socken. Öster om Njudung låg smålandet Aspeland (åsboarnas land) med tingsplats i Målilla. Ett annat inlandsområde var Vedbo, som namnet (ved" = skog) antyder mycket skogrikt. Förmodligen var Eksjö huvudort för Vedbo även innan platsen fick stadsrättigheter under senmedeltiden.

   I östra Småland var småländerna många och små. Under 1100-talets första hälft var regionen omstridd och föremål för plundring från danska och norska makthavare, utan att de svenska kungarna i Östergötland tycks ha reagerat – antagligen eftersom området låg utanför deras maktområde. Åtminstone kustbandet drogs dock in i det rikssvenska väldet under decennierna kring 1200.


   I nordöst låg Tjust kring fjärdarna Gudingen och Gamlebyviken, med Västervik (nuvarande Gamleby) som främsta ort. Söder om Tjust låg Sevede, med ett viktigt centrum vid Stångåns övre lopp, där Vimmerby tidigt blev stad, låt vara en liten sådan. Därnäst kom Handbörd, kring Högsby, vid mellersta och nedre Emån. Under senmedeltiden delades Handbörd i två härader, Handbörd i inlandet och Stranda vid kusten. Längst i söder låg Möre, med Dörby som tingsplats men med Kalmar som den så småningom helt dominerande orten.


   Väl att märka räknades Ydre och Kinda, idag i Östergötland, på medeltiden till småländerna. Mo härad (idag ligger i Småland, räknades ända till 1600-talet som en del av Västergötland).

    Hela detta område integrerades successivt i det svenska riket mellan 1000-tal eller tidigt 1100-tal (Vista) och mitten eller andra hälften av 1200-talet (Värend). Inga källor talar om att svenska kungar skulle ha erövrat småländerna med våld. Däremot vet vi att småländska stormän under 1200-talets andra hälft aktivt sökte sig in mot de svenska kungarnas kärnländer för att delta i maktutövningen; hit hörde anfäderna till sedermera kända frälsesläkter, som Bielke och Oxenstierna. Vi vet också att delar av Småland utsattes för plundringståg och krigisk aggression från andra riken. Den danske kungen Sven Grate härjade i Finnveden och Värend på 1150-talet och sjörövare från Baltikum slog till mot östra Småland under decennierna kring 1200. Detta gjorde det nödvändigt för småländernas invånare att uppföra befästningar (rekonstruerade fornborgar, försvarskyrkor, pålspärrar, tornbyggnader, m.m.) och liera sig med svenska kungar.


     Integreringen i Sverige var relativt fredlig i sig, men att den ägde rum i en tid av stor politisk oro då enskilda bygder omöjligen kunde bibehålla sin gamla autonomi. Man skulle kunna säga att småländerna valde Sverige i ett läge där de var så illa tvungna att uppgå i ett överhöghetsvälde, varefter ambitiösa smålänningar snart kom att ingå i rikets styrande skikt.

.

Bilder från föreningens utflykter


Denna är en kopia av ett Västgötskt fynd faktiskt. Föregångaren hittade i en mosse", visar hur trampfällan gillras. Foto: Joakim Svahn

Jägarstenåldern

Efter istidens slut blev det snabbt ett varmare klimat och de första nomadstammarna började vandra norrut.


Exempel på äldsta inlandsboplatserna i Västergötland ligger vid Hornborgasjön och är cirka 10 500 år gamla.


På samma plats har även Sveriges äldsta tamhund påträffats. Människorna levde i små grupper och rörde sig över stora områden beroende av årstid samt var det fanns tillgång till bär, frukt, fisk eller bytesdjur.

Övergången till ett jordbrukssamhälle gick på några hundra år. Näringsfånget övergick till framförallt boskapsskötsel men även jordbruk. Människorna blev bundna till gården och sitt område. Nya djur var ko, gris, och får/get. På åkrarna växte tidiga sorter av vete och korn. 

Bondestenåldern


Det torra och varma klimatet från stenåldern avlöstes i mitten av bronsåldern av ett kallare och fuktigare klimat. Brons användes av de allra rikaste till smycken, vapen och andra statusföremål. Bronsets beståndsdelar, koppar och tenn, importerades från kontinenten. De äldsta kända klädesplaggen av vävt ulltyg i Norden har påträffats i gravar från bronsåldern. Ny på gården var hästen. Till en början var hästarna små och användes som drag- och statusdjur.

Runstenar/ runinskrifter i Småland


Sm 128 är en vikingatida runsten vid Göberga gård i Linderås i Småland



Inskriften


Runsvenska: ... ...in × iftiR þ...rlak -...




Nusvenska: "...stenen efter Torlak...

Runsten Sm 37står utmed vägen och intill Rörbro gamla stenbro och nära Nöttja i Ljungby kommun 


 

Sm 55 runsten i Byarums socken i Vaggeryds församling.

 

Sm 121, Rogberga kyrkogård, Jönköpings kommun 

Inskriften


ketil : resþi : kuml : [þ]usi : eftiR : le- • muþur : bruþur : sin :




Kettil reste denna vård efter Lek(?), sin morbror



220 cm hög runsten i gråsvart granit. Daterad till ca 725-1100.

Föreningen söker modellbyggare som är intresserade av förhistoriska miljöer

Copyright 2019 © All Rights Reserved.