Vår förening täcker det Småländska Höglandet. Självklart välkomnar vi dig som just nu bor utanför Småländska Höglandet också! Vi har även utbyte med andra motsvarande föreningar. Om du har en förening i samma anda som vår, kontakta oss gärna!

Välkommen till Forntiden

150 år sedan Svenska Fornminesförening Bildades

Höglandets Fornminnesförening

Vår idé

Höglandets Fornminnesförening är en ideell intresseförening för främjande av fornminnesvård på småländska höglandet med ändamål att bedriva verksamhet som främjar kunskapen om och förståelsen för fornminnen och att bidraga till vården av dessa i samverkan med övriga föreningar inom närliggande intresseområden.

Rekonstruerad Neolitiskt hus, Ekhagens forntidsby foto:Joakim Svahn

Styrelseprotokoll finns under fliken Dokument

Bli medlem

Vi verkar på Småländska Höglandet, närmare bestämt i området sydöst om Vättern. Det vill säga i kommunerna Tranås, Aneby, Eksjö, Vetlanda, Sävsjö, Nässjö och Jönköping. Vi arrangerar små och lite större utflykter, se under Program och medlemsmöten har vi såklart också. Några medlemmar har tillsyn över något fornminne, t.ex. en runsten eller väghållningssten som tvättas och hålls fri från mossa och från sly runtomkring.

Om det låter intressant så BLI MEDLEM!

Vill du bli medlem kan du betala in medlemsavgiften på föreningens bankgiro 5643-0382. Kom ihåg att ange namn, adress, telefonnummer, ev. e-postadress och födelsedata (6 siffror). Observera att om du inte får plats (exempelvis om du betalar via internetbank) så skriv ditt namn och skicka sedan information enligt ovan via mail (info@)fornminne-hogland.se).

Medlemsavgift för 2019 är 200:-, familjemedlem (dvs. extra medlem i familjen) eller juniormedlem (13-25) 100:-. Familjemedlem upp till och med 12 år får bli medlem gratis.

Välkommen till oss!

Kontakter

Funktion	Namn	Telefon
Ordförande	Hans Forssander	0380-415 74
Sekreterare	Joakim Svahn	070-327 43 18
Kassör	Lennart Spång	0381-720 46
V Ordf	Lennart Spång	0381-720 46
Ledamot	Kerstin Karlsson
Ledamot	Karl-Erik Samuelsson
Ledamot	Matias Lange
Ledamot	Klas Wigren	0702129989

Rekonstuera järnålderssmedja, Ekehaga forntidsby. foto: Joakim Svahn

Postadress

Höglandets Fornminnesförening

Co Joakim Svahn

Oxhagsgatan 72

561 50 Huskvarna

E-post

Information om föreningen: info@fornminne-hogland.se

Föreningens resor och utflykter finns under fliken program

Christian Jürgensen Thomsen, född 29 december 1788 i Köpenhamn, död 21 maj 1865 i Köpenhamn, var en dansk arkeolog och museiman.

Thomsen formulerade uppdelningen av forntidens kulturer i ett treperiodssystem med stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Denna uppdelning blev grundläggande för arkeologisk forskning i hela Europa.

Treperiodsystemet

Treperiodssystemet är en klassificering av Gamla världens förhistoriska samhällen som indelats i tre tidsperioder. Dessa har namngivits efter de karakteristiska teknologier för att tillverka verktyg som dominerade:

stenåldern

bronsåldern

järnåldern

I andra delar av världen inklusive större delen av Afrika söder om Sahara har utvecklingen tagit andra vägar och andra klassificeringssystem används. Begreppet infördes av dansken Thomsen på 1820-talet för att klassificera fynd av artefakter, som numera förvaras i Danmarks nationalmuseum för historia.

Stenåldern

Stenåldern är den period i människans historia som inleds med att man börjar tillverka verktyg. Stenåldern är också den första tidsepoken enligt Thomsens treperiodsystem för gamla världens förhistiriska tid.

Namnet kommer av att de flesta av periodens skärande verktyg är av sten. Människan använde sig förstås också av andra material, som till exempel ben, trä, skin och växtfibrer. Dessa är dock relativt förgängliga och finns sällan bevarade från den tiden.

Stenåldern delas vanligen in i tre eller fyra delar

Paleolitikum
Mesolitikum
Neolitikum

Ibland räknar man även med en "kopparstenålder" innan bronsåldern slutligen tar vid:

Kalkolitikum, I skandinavien är kpparfynden få, viket gör att man numera inte talar om en nordisk kopparålder.

Denna är en kopia av ett Västgötskt fynd faktiskt. Föregångaren hittade i en mosse", visar hur trampfällan gillras. Foto: Joakim Svahn

Jägarstenåldern

Efter istidens slut blev det snabbt ett varmare klimat och de första nomadstammarna började vandra norrut.

Exempel på äldsta inlandsboplatserna i Västergötland ligger vid Hornborgasjön och är cirka 10 500 år gamla.

På samma plats har även Sveriges äldsta tamhund påträffats. Människorna levde i små grupper och rörde sig över stora områden beroende av årstid samt var det fanns tillgång till bär, frukt, fisk eller bytesdjur.

Bondestenåldern

Rekonstruerad Neolitiskt hus, Ekhagens forntidsby foto:Joakim Svahn

Övergången till ett jordbrukssamhälle gick på några hundra år. Näringsfånget övergick till framförallt boskapsskötsel men även jordbruk. Människorna blev bundna till gården och sitt område. Nya djur var ko, gris, och får/get. På åkrarna växte tidiga sorter av vete och korn.

Hllonflickan. foto. Joakim Svahn

Hällkista: rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen avyngre stenåldern.

Hallonflickan: ett mosslik om anträffades i Rogestorpsmossen eller Smedjemossen i Luttra socke. yndplatsen är belägen ca 5 km söder om Falköping.

Rogestorpsmossen är en del av det större mosskomplexet Mönarp mossar. Hon hittades vid torvbrutning under adra världskriget den 20 maj 1943 av Carl Wilhelmsson. Plötsligt, när han stod och grävde, uppenbarade sig en hand i mossen. Arbetet avbröts och expertis tillkallades

Bronsåldern

Gustaf Oscar Augustin Montelius, född 9 september 1843 i Stockholm, död 4 november 1921 i Stockholm, var en svensk arkeolog och riksantikvarie. Han var ledamot av Svenska Akademien 1917–1921 på stol nummer 18.

Montelius vetenskapliga arbeten omfattar över 400 arbeten. År 1869 utgav Montelius ut "Från Järnåldern"delvis på engelska, därefter Sveriges forntid. Under många år var Montelius foskning ägnad åt Bronsåldern, han skriv ett antal uppsatser på ett flertal spåk i ämnet. År 1895 utkom första delen: La Civilisation primitive en Italie depuis líntrodution des métaur, av han stora och ytterst bestydande arbete La Civilisation primitive en Europe depuis líntrodution des métaur

Det torra och varma klimatet från stenåldern avlöstes i mitten av bronsåldern av ett kallare och fuktigare klimat.

Brons användes av de allra rikaste till smycken, vapen och andra statusföremål. Bronsets beståndsdelar, koppar och tenn, importerades från kontinenten.

De äldsta kända klädesplaggen av vävt ulltyg i Norden har påträffats i gravar från bronsåldern.

Ny på gården var hästen. Till en början var hästarna små och användes som drag- och statusdjur.

Snäckdalens bronsålders gravfält

Järnåldern

Järnåldern är, enligt Thomsens treperiodsystemet, den tidsepok i gamla världens historia som inleds när människan lär sig utvinna och bearbeta metallen järn.

Man började då successivt att tillverka bland annat verktyg och vapen av järn istället för av brons. Så småningom övergick det även till Stål.

Smycken, spännen och liknande var dock fortfarande ofta i brons. Järnåldern upphör i och med medeltiden inträde. Årtalen för när detta skedde är olika på olika platser.

I skandinavien avslutas järnåldern traditionellt med Vikingatiden, varvid medeltiden inleds med kristendomens införande runt 1050 e.Kr., när kristendomen fått en dominerande ställning och de inhemska skriftliga källorna börjar bli bättre.

Det rådde en polyteistisk religion, idag ofta refererad till som asatro. Skiftet från yngre järnålder till medeltid gällande Skandinavien kan inte tidsbestämmas till ett visst årtal. Ur ett flertal aspekter (både sekulära som religionsskiftesmässiga) kvardröjer vikingatiden/yngre järnåldern i till exempel Sverige en god bit in på 1100-talet.

Förromersk järnålder, även kallad keltisk järnålder, brukar räknas från 500 fkr till Kristi födelse. Denna period kan delas in i tre perioder:

Ca 500 - 300 f Kr
300 f Kr - 150 f Kr
150 f Kr - Kristi födelse

Romersk järnålder

I Sverige kallas perioden från kristi födelse till ca 400 e.Kr. för romersk järnålder. Perioden indelas arkeologiskt i en äldre och en yngre del, skilda av en tydlig förändring i den materiella kulturen som tycks ha ägt rum under 150-talet e.Kr.

Folkvandringstiden (ibland förkortad Fvt) är en historisk epok under järnåldern som karaktäriseras av att många olika folkstammar förflyttade sig över den europieska kontenenten. Olika regioner har varit berörda av detta fenomen under olika tider, varför man inte kan ange en generell period för folkvandringstiden.

Vendeltiden är en arkeologisk period i Sveriges förhistoria, namngiven efter de rika fynden från båtgravfält i Vendel norr om Uppsala. Perioden sträcker sig mellan folvandringstiden och vikingatiden, alltså ca år 550 till år 800, och innefattar bland annat gravfält och båtgravar från Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala, och gravfältet vid Ulltuna i Ulleråker strax intill Fyrisån (en halvmil söder om Uppsla). Perioden motsvarar det som i Norge kallas Merovingertiden och utgör slutet av germanska järnåldern (400 till 800 e.Kr.).

Vikingatid

Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period. Det är ett unikt nordiskt begrepp, för vad som i andra länder kallas sen järnålder eller tidig medeltid. Det motiveras av den särpräglade högkultur som under 700-talet uppstod i Skandinavien. Befolkningen ökade kraftigt samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades.

Merparten av nordborna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.

Runstenar/ runinskrifter i Småland

Inskriften

Runsvenska: ... ...in × iftiR þ...rlak -...

Nusvenska: "...stenen efter Torlak...

Sm 128 är en vikingatida runsten vid Göberga gård i Linderås i Småland

Inskriften

[:] a[sur] * karþi : kubl : þesi : eftiR : uit : faþur : sin * [h]an uaR : mana : mestr : uniþikR [:] uaR : i[n]tr : mataR : uk umun hats : kuþr * þi(k)[n] kus tru : kuþa : hafþi :

Översättning till nusvenska:

Assur gjorde denna vård efter Önd sin fader. Han var minst bland män en gnidare (niding), ej snål på mat eller snar till hämnd. Den gode tägnen hade en god gudstro.

Runsten Sm 37står utmed vägen och intill Rörbro gamla stenbro och nära Nöttja i Ljungby kommun

Inskriften

: hakR : kulkR : aukR * kuþkurR : riþ : itRn : þan : isunR : auti : Rtin f

Till de tolkningsförslag som framlagts har hört att den skulle vara rest efter en fader av hans två söner.

Det har också föreslagits att den saknar budskap och är rest i syfte att markera en gräns.

Texten saknar modern tolkning uppger Riksantikvarieämbetet.

Sm 55 runsten i Byarums socken i Vaggeryds församling.

Sm 121, Rogberga kyrkogård, Jönköpings kommun

Inskriften

ketil : resþi : kuml : [þ]usi : eftiR : le- • muþur : bruþur : sin :

Kettil reste denna vård efter Lek(?), sin morbror

220 cm hög runsten i gråsvart granit. Daterad till ca 725-1100.

Vad är runor?

Runor är en sorts skrivtecken, precis som bokstäver. Tecknen används alltså för att återge ordens ljud i skrift. Runorna användes för att skriva det språk som talades i Norden för länge sedan. Det har funnits treolika runrader i Sverige, den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.

Runor är skrivtecken som oftast ristades in i trä eller ben med ett vasst verktyg, till exempel en kniv. Man har nästan aldrig skrivit runor med bläck på pergament eller papper, men det finns några medeltida handskrifter där man använt runor i stället för vanliga bokstäver. Runraden kallas ofta Futharken efter de sex första runorna fuþark.

Runorna har använts under mer än tusen år och runraden har förändrats flera gånger. Om man vill göra det lite enkelt kan man säga att det har funnits tre olika runrader. Den äldsta kallas den urnordiska runraden. Den andra, som användes på vikingatiden, kallas för den vikingatida runraden. Den sista användes under medeltiden och kallas därför den medeltida runraden. Du kan läsa mer om de olika runraderna här nedanför.

Den äldre (urnordiska) runraden med 24 tecken.

Den urnordiska runraden

De runor som användes från ungefär år 0 och in på 700-talet kallas urnordiska runor. De heter så eftersom språket som på den tiden talades i Sverige och de andra länderna i Norden brukar kallas urnordiska. Ibland kallar man dem också de äldre runorna. Det fanns 24 tecken i den urnordiska runraden. Du kan se här nedanför hur de runorna såg ut. Bokstäverna som står på raden nedanför runorna visar vilken bokstav man skulle ha använt för att skriva samma ljud. Runan för þ (th) användes för ett läspljud, som i de engelska orden thing och that. Runan för ŋ (eller ng) användes för äng-ljud.

Den vikingatida runraden

Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär år 800 till början av 1100-talet. Det som vi brukar kalla den vikingatida runraden skapades dock redan i början av 700-talet. Till skillnad mot den tidigare runraden bestod denna bara av 16 tecken, Det är dessa runor som de flesta runstenar i Sverige är ristade med.

Den vikingatida runraden med 16 tecken.

Exempel på stungna runor.

De medeltida runorna

När vikingatiden var slut och man slutade resa runstenar fortsatte man ändå att rista runor i Sverige. Men då fanns det också många som kunde skriva med vanliga bokstäver. Många präster och andra som hörde till kyrkan skrev med bokstäver, men de flesta vanliga människor kunde bara runor. Men många av dem som kunde skriva med bokstäver använde runor också. De tyckte nog att det var besvärligt att det inte fanns tillräckligt många runtecken för att man skulle kunna stava på samma sätt som när man skrev med bokstäver. Redan under vikingatiden hade man kommit på att man med hjälp av små prickar (så kallade stingningar) kunde göra om runtecknen. Om man satte prick på runan i fick man ett tecken för e.

Medeltida runor.

En speciell variant av runraden var dalrunorna som användes i Mora och Älvdalen i Dalarna från början av 1500-talet och in på 1900-talet.

Föreningen söker modellbyggare som är intresserade av förhistoriska miljöer